Den nionde November 2013 hade jag vad som troligtvis kommer vara den sämsta dagen under hela min atletiska karriär. Det var DM i styrkelyft. Min andra tävling och jag hade gått ner över 10 kg för att tävla i en lägre viktklass. Uppvärmningen kändes dålig, kroppen kändes dåligt, huvudet kändes dåligt. Jag bommade sex av nio lyft och som pricken över i:et, under mitt sista lyft tappar jag skivstången med järnvikter rakt över mina tår och krossar dom. Jag spenderade natten på akuten för att sätta 12 stygn i en av mina tår som hade förvandlats till en PEZ-automat. Jag var halt i flera veckor efteråt, lätt deprimerad och var övertygad om att jag aldrig skulle tävla i styrkelyft igen. Jag gick upp vikten som jag tappat och började långsamt gå tillbaka till gymmet. I ren brist på annat att göra så började jag tävla igen. Snabbspolning till hösten 2015. Mitt tredje DM i styrkelyft. Det har gått två år sen tåkrossarfiaskot och mycket har förändrats. Jag är nu en etablerad lyftare som vunnit SM, jag har självförtroende i min prestation och jag känner min kropp mycket bättre. Men den mest markanta skillnaden som jag fortfarande kan tänka på än idag är att jag inte har en aning om vad jag tänkte på innan jag gick ut på lyftarpodiet på mitt första DM, men jag vet exakt hur jag förberedde mig mentalt två år senare. 
Anledningen till att jag döpte inlägget till ”Den tänkande atleten” är för att jag vill prata lite om den mentala aspekten av idrott och hur hjärnan påverkar kroppen. Jag har nu bytt ut styrkelyft mot kampsport som min idrott men jag märker att det är väldigt mycket som jag lärde mig av styrkelyft som jag kan använda i kampsport, trots att sporterna är så långt ifrån varandra som man kan komma. Något ni också ska ha i åtanke när ni läser det här är att jag är en 23-åring ifrån en liten skitort i Sverige vars högsta bedrift är några medaljer inom styrkelyft. Jag är inte någon supererfaren hälsoguru med expertis i allt om träning och jag har ingen riktig utbildning så ta allting jag säger med en nypa salt. Jag tycker bara om att ibland skriva om saker jag är intresserad av för det hjälper mig i min process. Men det är också min blogg och skriver vafan jag vill.
När jag tänker på de tre åren av mitt liv som jag la på styrkelyft kan jag ibland ångra att jag spenderade så lång tid på en sport jag inte var särskilt intresserad av bara för jag inte kom på något annat jag ville satsa på. Nu när jag sysslar med en sport där jag måste lära mig hundratals av svåra tekniker som tar många år att bemästra, är det lätt att tänka ”Om jag bara hade börjat med kampsport lite tidigare så hade jag kommit så mycket längre vid det här laget”. Men sanningen är att jag är inte säker på att jag hade lärt mig lika mycket om mental träning om jag hade börjat med kampsport direkt, eller någon annan sport för den delen. 
Det som är väldigt unikt med styrkelyft är att man kan göra det i stort sett helt på egen hand. Du kan träna själv, coacha dig själv och tävla själv om du vill. För någon som är så pass introvert och självständig som jag är, så passade det mig väldigt bra. Jag blev ofta erbjuden hjälp, framförallt i början av min tävlingskarriär, men utnyttjade det sällan. Anledningen till att jag började inlägget med min första fiaskotävling är för att under den tävlingen så visste jag väldigt lite om träningsupplägg, kost och styrkelyft överlag så jag tog väldigt mycket hjälp av de två personer som introducerade mig till styrkelyft från början. Det gick inte dåligt för mig för att de var dåliga coacher, tvärtom. De är båda väldigt duktiga och kunniga som har hjälpt många andra att bli bättre och även jag blev mycket bättre med deras hjälp. Problemet var att eftersom jag inte behövde tänka själv, utan bara kunde lita på att de visste bäst så kunde jag inte utveckla min egen helhetsbild. När tävlingen gick så dåligt och jag inte hade en aning om varför, så började jag göra mitt egna träningsupplägg. Jag hade inte alltid koll på vad jag gjorde eller om det skulle fungera, men för varje steg jag tog så fick jag en bättre helhetsbild som gav mig en förståelse för vad jag behövde göra, vilket leder mig till min nästa poäng.
Jag ser många atleter på sociala medier som lägger väldigt mycket tillit i sina coacher, vilket ofta är en bra sak, men det kan också leda till att atleten själv inte utvecklas så mycket som den borde göra. De får lite övningar varje vecka med set och reps som de följer och känner sig nöjda så, men bara för att en coach vet vilka övningar som är bra, betyder inte att de kan förklara varför de är bra eller vad atleten borde tänka på. Ju mer man vet om ett ämne desto svårare blir det att erkänna ”jag vet inte” när någon ställer en svår fråga, vilket troligtvis är fallet när det kommer till många coacher.
Dessa exempel gäller ju mest styrkelyftscoacher och onlinecoacher, men samma principer tror jag gäller på alla idrotter. Som ny idrottare så är det ju förståeligt att man inte vågar ifrågasätta sin coach eller säga emot om man tycker något låter konstigt, men jag är övertygad om att i det bästa förhållandet mellan atlet och coach så måste atleten våga fråga ”varför?”. För atleten ska kunna utvecklas så mycket som möjligt så tycker jag att coachen behöver vara lika mycket lärare som instruktör. Hur ska man annars veta att förhållandet är givande? Om man är ny i sporten är det ju i stort omöjligt att avgöra om coachen är bra eller knäpp. Och jag säger verkligen inte att alla ska göra som jag gjorde med styrkelyft och bara försöka lära sig själv. I de flesta fallen är det nog det långsammaste sättet att lära sig något, men min poäng är bara att coacher ska inte vara rädda för att säga ”Jag vet inte, men vi kan ta reda på det” och atleter ska inte vara rädda för att säga ”Varför?” och ”Vad finns det för alternativ?”
Vilket tar mig till den praktiska delen för det här ganska flummiga ämnet. Hur kan man utvecklas mentalt som atlet och hur kan man få en djupare förståelse för sin sport för att kunna utvecklas på bästa sätt? Helt ärligt så vet jag inte. Flummiga frågor har flummiga svar. Det enda jag kan göra är att berätta hur jag gjort och vad som har varit effektivt i min egna träning. 
Den första och vad jag tycker är den viktigaste delen är visualisering. Och när man börjar prata om visualisering brukar hälften av alla sluta lyssna och den andra hälften tycka att det verkar intressant men sen aldrig prova det själva. Och det är väldigt förståeligt. Det kan kännas väldigt konstigt till en början, men det handlar inte om meditation eller att öppna ”sitt sinnes öga”. Det handlar bara om att föreställa sig hur man kommer uppleva en situation innan man hamnar i den. De flesta, om inte alla, gör en light-version av visualisering varje dag utan att ens tänka på det. När du sitter i bilen och tänker vad du ska göra på din träning. Det är visualisering. När du står i duschen och tänker på vad du hade kunnat gjort bättre. Det är visualisering. Och det gäller allt. När man tänker på en presentation man är nervös över, en uppkörning, en dejt, ett möte. När man tänker på det innan eller efter det sker så hamnar det under kategorin visualisering. Problemet är att eftersom de flesta gör det omedvetet eller utan struktur så blir visualisering ofta slumpmässig eller negativ. Man gör det mycket svårare för sig själv om man är nervös inför något och bara föreställer sig negativa saker. Att visualisera är inte att skriva manus inför kommande händelser. Oavsett hur bra man är på att föreställa sig vad man vill ska ske så måste man faktiskt göra det när det kommer till kritan också.
Men som sagt, rent praktiskt. Om man vill visualisera, hur ska man ens börja? Det viktigaste är ju att hitta ett sätt som passar en själv och det enda sättet man kan göra det är att prova sig fram.
Några metoder jag har använt;
- Visualisera det du ska göra ögonblicket innan du gör det. Detta är metoden jag använt mest, framförallt under min styrkelyftskarriär då det är väldigt lätt att förutspå vad som kommer ske och hur det kommer kännas eftersom man bara ska lyfta en jävla skivstång. Det enda man behöver göra är att föreställa sig vad man kommer tänka på när man gör det. Om jag ska knäböja så föreställer jag mig hur den kalla och sträva stången känns i mina händer och hur jag kramar åt den så hårt jag kan. Hur den tunga vikten kommer kännas när jag lägger den på ryggen och går ut med stången. Jag tänker på att jag fyller mina lungor med luft och hur bålen blir tajt och stark. Att jag med självsäkerhet sätter mig ner med vikten, ställer mig upp och att vikten känns lätt. När jag väl ska göra det så blir jag inte förvånad över hur sträv stången är för det har jag räknat med. Hur tung stången känns på min rygg avskräcker mig inte för det har jag räknat med. När jag ska lyfta vikten blir jag inte orolig för jag har redan gjort det två minuter tidigare i mitt huvud. Under mina första tävlingar kunde jag skrika och andas häftigt för att få lite adrenalin inför ett lyft vilket också kan vara effektivt. Men ju bättre jag blev på den här typen av visualisering desto lugnare blev jag under tävlingarna. Att knäböja 250 kg blev inte jobbigare än att resa sig upp från en stol.
- Ta 5-15 minuter på din dag, antingen innan du åker och tränar eller någon annan tid, och bara gå igenom rörelserna om och om igen i ditt huvud. Sätt dig bekvämt med stängda ögon, slappna av och andas lugnt. Metoden är egentligen likadan som den förra, men nu gör man det flera gånger om. Det är mental drillning. Din kropp kan ha lyft vikten, slagit säcken och hoppat höjden ett antal gånger, men i ditt huvud har du gjort det hundratals gånger mer.
- Konstruktiv kritik efteråt. När du väl har utfört något så tar du några minuter och går igenom hur det gick. Vad du gjorde bra och mindre bra. Vad du borde ha fokuserat på mer och vad du kan tänka på till nästa gång. 5-10 minuter i duschen eller i bilen hem kommer man långt på.
- Lyssna noggrant på andras tankesätt genom böcker, poddar eller i person. Det är vanligt att man hör på vad någon annan har att säga, lite mindre vanligt att man verkligen lyssnar och tar in det. Jag är lite besatt av att ta reda på hur andra atleter som jag beundrar har tränat, eller ätit, eller tänkt. När de har misslyckats eller lyckats. Om de var rädda eller lugna. Den här metoden kanske känns lätt men är nog svårare än vad man kan tro för det gäller att inte bli utsatt för sin egen ”Confirmation biased”, det vill säga att man bara uppfattar den faktan som styrker det man redan tror på. Jag skulle kunna prata om källkritik i en hel dag men det blir nog för ett annat inlägg. Huvudsaken är att man försöker sätta sig i någon annans position och uppleva det som de skulle göra.
Sedan finns det ju förstås också negativ visualisering. Detta är något som de flesta gör omedvetet. Om man är nervös eller orolig inför något så är det väldigt lätt att föreställa sig alla sätt som det kan gå fel på, vilket kan leda till att man blir en jävligt jobbig och neurotisk person. Grejen är att det är inget fel på att visualisera att något går fel, det kan faktiskt vara väldigt nyttigt att förbereda sig på eventuella misstag man kan göra, men då är det väldigt viktigt att man också tänker på hur man ska lösa problemet. Det är svårt att bli förvånad och ställd om man redan har förberett sig på alla möjligheter. 
Slutligen en liten summering på det här onödigt långa inlägget som bara hade kunnat varit ”Tänk innan du gör”. För att kunna utvecklas bäst så krävs det en helthetsbild samt en nyttig och konstruktiv relation mellan atlet och coach. För att skapa sig en helhetsbild behöver man utforska saker själv, ställa frågor och inte acceptera det första svaret man får. Ett bra sätt att få en djupare förståelse är visualisering och det gör man genom att noggrant och med självsäkerhet föreställa sig vad som kommer ske och hur man kommer känna över det. Är du förberedd så blir du inte förvånanad. Och till sist som Kenny Dahlström gillar att säga ”Slumpmässig förberedelse ger slumpmässiga resultat.”
Big Blyck.
richardblyckert 