Så det inte kommer som en chock

Nästa år kommer bli mitt sista tävlingsår inom styrkelyft. Jag skulle kunna sluta där med det här inlägget men jag antar att för vissa av er så verkar detta som en konstig sak att göra, med tanke på min nyliga framgång inom sporten, så jag vill försöka förklara varför det inte är det. Faktum är att jag har hållit på att sluta med styrkelyft ända sen jag började för 2.5 år sen.

Jag har utövat en hel del sporter under min uppväxt. Allting ifrån fotboll, golf, pingis, dans och diverse kampsporter. Tanken av att jag skulle satsa på en sport och försöka tävla i det slog mig faktiskt aldrig. Det enda som jag tyckte var riktigt roligt var kampsport men det blev alltid för omständigt för att jag skulle engagera mig i det helt och hållet. Jag började gå på gym när jag fyllde 16 och det var tillräckligt enkelt och lättillgängligt för att jag skulle fortsätta och ta det på allvar. Eftersom jag åt väldigt mycket och tränade ofta så blev jag väldigt stark. Tillräckligt stark för att fånga uppmärksamhet från några som tävlade inom styrkelyft (läs Josef Eriksson). Hade fått höra från honom i flera år innan jag ens visste var styrkelyft var att jag borde börja tävla i det. Jag sa alltid nej för jag inte riktigt förstod vad det var och jag kände mig inte särskilt intresserad.

Det gick ett par år och jag fortsatte träna. Jag lärde känna ännu en styrkelyftare som jag jobbade med lite grann och gick till slut med på att komma ner till Hallsbergs Atletklubb och träna lite med honom och Josef. Eftersom jag visade mig vara en naturbegåvning på att bli stark så ställde jag upp på en serie 2 tävling. Jag visste inte vad det var för typ av tävling och jag vet fortfarande knappt vad en serietävling är men det gick väl helt okej. Jag tävlade i 105an och gjorde 210 – 155 – 245 : 610. Eftersom det var ungefär likadant som att träna så tyckte jag det var ganska kul.

Ett halvår senare har jag bestämt mig för att gå ner i vikt till 93an och tävla på mitt första Distriktsmästerskap. Eftersom jag var ovan med att gå ner i vikt och träna tunga övningar samtidigt så dietade jag på tok för hårt. Så hårt att jag bara fick mina ingångslyft och tappar stången på mina tår i min andra mark eftersom jag tävlade sumo på den tiden. En av mina tår skalades rakt av och hängde bara kvar i en skinnbit. Efter en natt på akuten och tolv stygn i tån så hade jag i stort sett accepterat att jag aldrig skulle tävla igen. Det var inte alls lika kul när det inte gick bra. Men eftersom jag inte riktigt hade något annat att göra så fortsatte jag träna och ett halvår senare så väger jag över 100 kg igen och har blivit stark. Jag ställer upp i mitt första junior SM och vinner brons. Förstår ingenting. Jag som aldrig hade tänkt tävla igen och bara hade tränat powerbodybuilding-isch typ av träning står helt plötsligt på en SM-pall. Det var då jag började ta hela grejen på allvar och på nästa tävling så vann jag mitt första guld.

Även fast jag alltid känt att styrkelyft inte var för mig så började jag acceptera att det är det jag gör nu. Jag är en styrkelyftare. Det kändes dock fel att säga så. Ju mer och oftare jag tävlade insåg jag att det var inte alls styrkelyft jag tyckte om. Det var att prestera. Det var att vinna jag tyckte om. Eftersom jag under tiden som jag tränat styrkelyft också provade att träna mycket annat så började jag inse att det inte bara var styrkelyft jag hade potential i. Under min långa träningsresa så inser jag att jag har en väldigt mångsidig och anpassningspar kropp. Mina tankar börjar vandra och jag funderar på andra sporter som jag skulle kunna byta ut styrkelyftet emot. Under en period var jag till och med lite säker på att det var tyngdlyftning jag skulle satsa på, men det kändes inte heller helt rätt. Och det är det som stört mig under dessa år. Den absolut enda gången det känts rätt är när jag står på pallen och får applåder. Det hade inget med sporten att göra. Jag hade helt enkelt ingen kärlek för styrkelyft men samtidigt så visste jag inte vad jag annars skulle göra.

Sen slog det mig. I somras faktiskt. Något som har varit framför mig hela tiden och jag borde ha kommit på för länge sen. Något som jag alltid tyckte var kul och som jag faktiskt kände en passion för även om jag inte provat det särskilt mycket och jag inte hann bli särskilt bra på det. Kampsport. Jag har provat på boxning, jiu-jitsu och MMA och det var det roligaste jag gjort. Eftersom jag blivit så bra på styrkelyft så pass snabbt så har det varit svårt att lägga det bakom mig, men i somras så bestämde jag mig för att ett år till får räcka oavsett hur det går och oavsett hur bra jag hinner bli.

Många av er som läser det här kommer förstås inte förstå varför jag skulle vilja sluta med en sport som jag har en sådan talang för och som jag ägnat mig åt i flera år. Många av er kommer definitivt inte förstå varför jag skulle vilja byta ut allt det där för att börja träna något som kampsport. Jag förstår att ni inte förstår det. Jag förstår också varför ni som håller på med styrkelyft har en kärlek för det, men jag har helt enkelt inte den kärleken. Oavsett hur mycket jag presterar i sporten så kommer jag inte tycka om den mer för det och jag kommer aldrig kunna engagera mig fullt ut i en sport som jag inte har passion för.

Sen kommer antagligen flera av er tro att jag aldrig kommer kunna bli lika bra i kampsport som jag är och skulle kunna bli i styrkelyft. Jag är inte särskilt orolig.  Oavsett hur arrogant det låter så har jag en naturligt stark, explosiv, uthållig och mångsidig kropp som väldigt lätt kan anpassa sig till stressen jag utsätter den för. Styrkelyft är långt ifrån den enda sporten som jag har enorm potential för men det spelar ändå ingen roll. Det här handlar inte om att välja sporten jag kan bli bäst i. Det handlar om att välja sporten jag vill välja. Jag skulle kunna vara sämst i Sverige i kampsport men fortfarande föredra det framför något annat. Jag är förstås tacksam för all hjälp och gemenskap jag fått ifrån hela styrkelyftsamhället. Det är absolut människorna jag kommer sakna mest.

Jag kan förstås inte lova att jag aldrig igen kommer tävla i styrkelyft eller andra styrkebaserade sporter. Jag kan inte ens lova att det blir kampsport som jag kommer satsa på men det som är säkert är att jag behöver sluta med styrkelyft för att utforska andra saker.  Sen är det väldigt långt kvar tills jag ska sluta. Jag kan inte säga exakt när eller vilken tävling som kommer bli min sista. Jag kommer helt enkelt få gå på känn. Jag ville mest göra det här inlägget för att ni skulle få lite insikt i min styrkelyftshistoria och så det inte kommer som en chock och verkar som något oplanerat när jag faktiskt slutar. Jag kommer aldrig vara en styrkelyftare, men jag kommer alltid vara en atlet.